De som använde datorer och internet under slutet av 90-talet kan knappast ha missat ljudformatet MP3. Det är egentligen en förkortning av MPEG-1 Audio Layer III, en komprimeringsalgoritm som huvudsakligen har utvecklats av Fraunhofer IIS. Musikspelare som Winamp var mycket populära till PC-datorer under denna tidsperiod för att spela MP3-låtar.
Över 100 låtar på en CD-skiva
MP3-formatet bygger på så kallad destruktiv komprimering, vilket innebär att de delar av ljudet som det mänskliga örat har svårare att uppfatta tas bort för att få ner filstorleken. På så vis kan man komprimera ner en låt från en CD-skiva till runt endast en tiondel av storleken. Som exempel ryms det på en CD-skiva över 100 låtar i MP3-format, beroende på hur hög kvalitet man väljer.
128 kbps (kilobit per sekund) var till en början den vanligaste bitraten eftersom många tyckte det var en bra kompromiss mellan filstorlek och ljudkvalitet. Man ska komma ihåg att detta var i en tid då de allra flesta satt på gamla telefonmodem, vilket innebar att det tog runt 15 minuter att ladda ner en enstaka MP3-låt. För elektronisk musik dög 128 kbps ofta, men musik som heavy metal fick ofta ett stålullsliknande ljud på grund av att komprimeringen var för hård. Senare, i takt med att lagringsutrymme blev billigare och internetuppkopplingarna snabbare, blev det vanligare med låtar i 160, 224 och maximala 320 kbps.
Man kan säga att MP3 är för ljud vad JPEG är för bilder, då JPEG också bygger på destruktiv komprimering där delar av bilden som det mänskliga ögat inte uppfattar lika bra tas bort för att spara plats. De som har jobbat med filmproduktion känner nog också igen formatet MPEG, då det används för komprimering av både ljud och video. MPEG-2 är till exempel det format som DVD-filmer lagras i.
MP3-spelarnas storhetstid
Under 2000-talet dök även de första fysiska MP3-spelarna upp och blev snabbt populära, inte minst Apples iPod som lanserades 2001. På dessa kunde man lagra hundratals eller tusentals låtar och MP3-spelarna var heller inte stötkänsliga som de bärbara CD-spelarna, eftersom de saknar rörliga delar. Eftersom musiken lagrades elektroniskt kunde MP3-spelarna göras mycket små och gick lätt ner i fickan.
Under andra halvan av 2000-talet började det dock bli vanligt med inbyggda MP3-spelare i mobiltelefonerna, bland annat Sony Ericsson W810i från 2006 som till och med gick att starta i ett renodlat Walkman-läge, för de som endast ville använda mobilen som en MP3-spelare. Idag när vi har avancerade smartphones är det inte många som längre använder separata MP3-spelare. Dagens strömningstjänster som Spotify har dessutom gjort det överflödigt att lagra musiken lokalt på sin enhet, när man istället kan komma åt i princip all utgiven musik i molnet.
Spotify använder sig dock inte av MP3-formatet, eftersom det är förknippat med licenskostnader. Istället är låtarna komprimerade i ett öppet format som heter Ogg Vorbis och som dessutom har snäppet effektivare komprimering än det äldre MP3-formatet.